Release me

Jag kan. Jag vill. Jag ska.

Jag har låtit bli de saker som påminner mig. De låtar som gör mig ledsen. De bilder som får mig att tänka tillbaka. Jag lovade mig själv att aldrig gråta över det igen. Jag har nästan klarat av det faktiskt, mer eller mindre... Jag borde ta bort de där låtarna, de där bilderna, smsen, helst msn-historik också. Men jag vill inte. Separationsångest, oh really? Jag är helt hopplös.

Självklart kom låten.

Bäst att byta innan första versen. Den är värst. Den får mig att tänka tillbaka. Får mig att känna nästan exakt som jag gjorde då. Vill inte.

När jag kollar på bilder får jag en skön känsla i magen. I någon sekund. Sedan kommer den obehagliga känslan, den som jag ska försöka bli av med. Det kommer gå.





Egentligen borde jag stanna här hemma. Inte bli påmind om det så mycket. Men jag vill inte stanna hemma. Det är så mycket mer som säger åt mig att åka. Jag får helt enkelt handskas med det. Försöka att inte påverkas så mycket så att det drar ner mig i skiten igen, så jag får börja om.

För det skulle verkligen suga.