Fjärilar dansar riverdance i min mage. Men det kan inte få sluta där. Nej. Det ska följas av att någon kommer och fångar fjärilarna i en burk. Utan lufthål.
Jag blir lika glad varje gång. Löjligt egentligen. Inget speciellt att bli glad över? Ändå sitter jag där, med ett fånigt smile över hela ansiktet. Jag vet ju att det aldrig kommer bli mer än så.
Oh fan va poetiskt det blev. Det var ju inte riktigt meningen, men what the hell.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar