Jag hatar det. Jag hatar det! Jag gåår och är orolig för ingenting! "Åh nej, mamma har inte hört av sig sen i förrgår, tänk om det har hänt nåt..." GAAH!!! Klart som fan det inte har hänt nåt, vad skulle kunna hända?Hon går vilse på väg hem från jobbet? Jo visst eller hur... Åh, men ändå går jag o ojar mig ända tills jag får ett sms eller ett samtal. Jag mår allt annat än bra av det. Jag måste typ söka hjälp eller nåt. Jag överväger det starkt. Seriöst. Jag pallar inte med den här känslan, att hela tiden tänka "tänk om...". Jag blir så begränsad av det. Vågar inte göra nåt, för tänk om... ja precis. Jag vill vara mer som... Vem som helst som inte är som jag med mitt katastroftänkande.
Kände bara att ag var tvungen att skriva av mig lite om det här. Det hände faktiskt ganska nyligen så det kändes lite aktuellt. Kanske ska skriva ner varje gång jag känner så? För o dokumentera o typ kolla lite bara. Kan ju inte skada. Typ som någon slags självterapi, eller nåt xD
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar