Jag har märkt att är rädd och orolig väldigt ofta. Det är ju inte bra? Jag kan snart joina min kära katt, som har nerverna utanpå kroppen. Jag måste sluta med det. Det kna ju inte vara nyttigt? Jag visar nästan aldrig min oro och stress för andra, men den finns där. Typ hela tiden. Om det inte är det ena är det det andra. Det suger. Ganska hårt. Jag hetsar upp mig för småsaker. Typ som att mamma inte svarar i telefon när jag ringer. Då tror jag genast att något hemskt har hänt. Även fast jag vet innerst inne att det inte är nån big deal. Dessutom tror jag jag börjar bli lite av en hypokondriker. Heter det så? Anyway. Jag går omkring och tror att jag (och folk i min omgivning) har en massa wierdo sjukdomar. Liksom, WHY?! What are the odds? Jag måste sluta. Jag blir så begränsad.
Det är den här "tänk om"-tanken. SLUTA!!! Det tär på mig.
Det är liksom inte bara "tänk om nåt har hänt henne/honom" utan även andra saker. Jag kan inte gå vidare. "tänk om han ändrar sig? tänk om det kan bli nåt iaf?" GAH!!! Jag orkar inte. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag orkar inte kämpa längre. Jag vill bara gå vidare.
Min mamma sa för någon dag sen: "Man måste gå vidare och rensa upp. Man mår inte bra av att samla på sig saker." Oj, ja. Det har vi märkt.
3 år
Nu är jag hungrig också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar