I'll swim the ocean for you

Okej, hm, hur ska man då börja med ett sånt här inlägg? Jag kan bara varna er om att det kommer förekomma en hel jävla hög med gayness och snuttimuttigull och annat skit. Men det är just sånt jag känner för att skriva just nu. Så det så. Varför inte sprida lite kärlek liksom?

Så många människor som har påverkat mig. Så många människor som har kommit och gått i mitt liv. Men några få speciella som jag tror jag kommer hålla kontakten med länge. Väldigt länge. Nu säger jag inte att jag kommer bli bra på att hålla kontakten, det vore för mkt att lova bara sådär. Jag vet ju hur jag är. Heh.

Åter till ämnet: Det finns de där få väldigt speciella människorna, som man tycker om sådär lite extra. Vissa träffar man lite oftare, andra väldigt sällan, men de har liksom en speciell plats i hjärtat. Jag tänkte nu, med hjälp av denna väldigt cheesy (och kanske lite onödigt långa?) inledning, nämna er, ni som är lite extra bra, ni som får mig att le några sekunder extra.

Fatima.
Ja, hur beskriver man en person som har varit med en under hela ens liv, genom vått och torrt, medvind och motvind, villigt och motvilligt? Det finns nog inga ord. Faktiskt. Jag ska nog inte försöka packa ihop känslorna till ord i just det här fallet. Det blir bara rörigt och konstigt. Jag älskar henne helt enkelt. Ganska jävla mycket.

Paoi.
Av någon anledning känns det som om vi är perfekta för varandra. Vi har samma sjuka humor, vi gillar INTE samma sorts killar, vilket är tur. Med risk att låta lite självgod; det känns på något sätt som att jag har spelat en stor roll i ditt liv. Du har sagt det själv, och jag tror faktiskt att det är så. Jag minns alla gånger du ringt och allt har varit förjävligt. Jag minns också alla gånger du har ringt och allt har varit underbart. Det är ganska lika där, mycket dåligt har vi gått igenom, men minst lika mycket, om inte mer, bra. Vi har något speciellt. Älskar henne? Ja, det gör jag nog, som fan.

Jossan.
Herregud. Du är så jävla jobbig, men så jävla underbar. Ibland hatar jag dig, men jag älskar dig oftare, som tur är. Vi är fulast i världen och klottrar på väggar i skolan, vi skrattar, vi gråter, vi går promenader, vi färgar hår, vi bakar äppelpaj, vi gungar på för små gungor, vi töntar oss, vi jävlas med varandra, vi gör misslyckade fotoprojekt, vi dricker pucko, vi åker buss, vi tål inte varandra, vi älskar varandra.

Lise.
Liseliselise, jag älskar din ärlighet och din passion. Och jag måste medge att du är ganska smart. Eller, du har alltid en åsikt om allt i alla fall. Det beundrar jag hos dig, att du har saker att säga, du vet vad du tycker. Jag önskar att jag var som du när det gäller sånt. Jag är alldeles för mesig för dig, egentligen :P. Men du är en riktig solstråle, du lyser upp, du piggar upp, du rycker upp, du uppar helt enkelt! Om man är ledsen när man träffar dig är man inte ledsen när man går hem, det går bara inte. Du är förjävla bra.

Wern.
Du pratar vett med mig, du får mina till synes stora olösliga problem att verka små och överkomliga. Jag blir glad av dig. Då får mig att tänka ”det kunde ju faktiskt ha varit värre” och tänka lite mer positivt. Du får fart på mig, får mig att vilja mer, får mig att tänka om. Sen gör det ju inget att du är jävligt rolig också, och du gillar vänner, serien alltså. Det funkar liksom, ganska bra. Och jag gillar ditt hår.

Moa.
Antagligen en av de snällaste och mest omtänksamma personer jag någonsin har träffat. Jag är så glad att jag träffade dig, att vi fick chansen att lära känna varandra, för tänk vad mycket tråkigare mitt liv skulle vara om jag inte hade en vän i södra Sverige som alltid har sin dörr öppen? För det känns verkligen så, att jag alltid är välkommen. Det är en härlig känsla. Man känner aldrig att man är till besvär när man är med dig, även om du har miljoner saker att göra. Du får allt att funka på ett eller annat sätt. Du är stark och underbar. Du är en sån person som jag ser upp till. Sjukt mycket kärlek till dig.

Swan.
Snäll kan vara ett sånt mesigt ord ibland, men det är verkligen det ordet som beskriver dig bäst. Du bryr dig. Man känner det, även fast det oftast är flera mil mellan oss. Jag minns ett specifikt samtal, på msn, när du verkligen ville försäkra dig om att jag mådde bra, att jag inte hade något på hjärtat som ville ut, att du kunde stanna och prata om det om så var fallet. Du brydde dig, helt enkelt. Jag blev rörd. Du är helt sjukt jävla underbar och hoppas att du inte glömmer mig när du skuttar omkring i Kina. För du har gjort ett för djupt avtryck på mig för att jag ska kunna glömma dig.

Dana.
You crazy motherfucker. Du är sådär härligt vimsig och all over the place. Ser du? Jag måste använda engelska uttryck för att beskriva hur du är! Det är inte ofta man får en syl i värdet när man är med dig, men du har så mycket vettigt att säga att det faktiskt inte gör något. Du hjälper och tröstar, muntrar upp och peppar. Du har de rätta orden när man själv inte har dem. Dessutom är du snygg, det bara lyser snygghet och självförtroende om dig. Du är dig själv och det är snyggt! Det är ack så synd att vi inte ses oftare än vi gör, för du är sjukt jävla härlig.

My.
Mitt senaste tillskott i denna lista faktiskt. Jag har på senaste tiden upptäckt dig, den du är. Och jag gillar det. Jag gillar det skarpt! Du orkar lyssna och orkar komma med råd. Du är sjuk i huvudet och har konstig humor. Men det har ju jag också, så det funkar ju, right? Med dig kan man spendera en hel dag i en soffa, med absolut ingenting att kolla på på tv, utan att det blir tråkigt. Även fast man har tråkigt så blir det inte tråkigt. Svårt att förklara. Jag hoppas att den här vänskapen växer och kan blomma ut i nåt riktigt fint. För jag känner att det finns potential. Vi funkar ihop.Vi är inga jävla praktikanter!


Väldigt mycket kärlek på denna blogg nu. Kanske borde ha delat upp det i mindre portioner, men what the fuck, om man har en massa kärlek inom sig ska man väl få utlopp för det, right?

Nu är klockan alldeles för mycket, för det här tog alldeles för lång tid att skriva och jag får nu på tok för lite sömn.

God natt folks

I'm already looking back. I'm already looking around.

Mycket har hänt sedan jag sist skrev.

.Jag var i Eksjö, som var typ hur underbart som helst!
.Jag har börjar universitetet!
.Jag har kommit igång med träningen igen.
.Bokat resa till Paris med bästa bästa kusin Fatima. 20 november åker vi!
Bland...annat...

Mitt liv går på autopilot just nu. Typ. Det har varit så sedan slutet på gymnasiet. Känns det som. Jag är ganska likgiltig. Till allt. Jag har ingen energi att göra det där lilla extra. Det känns helt enkelt inte värt det. Varför vet jag inte, jag borde göra det där lilla extra. Men nej. Det är i alla fall bra att jag har kommit igång med träningen igen. För jag tänker fan inte sitta o va likgiltig OCH fet. Någon måtta får det vara.

Det känns som om alla mina vänner försvinner. Jag har liksom ingen riktigt nära vän längre, som jag kan ringa bara sådär random och gå promenad med. Jo, kanske My. Men vi har inte varit nära vänner så länge, så det känns inte riktigt likadant. No offense till My, hon är underbar, men ibland känner man sig lite ensam. Jag vet att det delvis är mitt eget fel. Jag hör aldrig av mig till folk. Jag tar dom inte för givet, men jag är så jävla dålig på att hålla kontakten. Som sagt, jag är likgiltig och orkar inte göra det där lilla extra. Men så känns det också som att de jag kommer bäst överens med bor långt bort. Sucks. Göteborg och Eksjö, kom närmare!

Usch, nu känns det som jag dissar allt och alla som bor i närheten, men så är det inte. Men det känns som att alla jag har umgåtts med här hemma har jag träffat och blivit vän med för att jag har varit tvungen, mer eller mindre. Man blir ju liksom ihopklumpad med folk av "ens egen sort" i grundskolan och gymnasiet. Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med folk här. Vi är väldigt olika. Sånt märker man efter flera års vänskap. När man inte längre går i samma klass eller skola eller ens umgås i samma umgängeskretser längre, då märker man att man egentligen är ganska olika. Anledningen till att man umgicks i första taget var för att man inte hade något annat val, inte för att man hade liknande intressen eller musiksmak eller åsikter. Eller hur?

Sen finns det ju dom lyckliga få som faktiskt har hittat en riktigt bra vän (eller flera) i grundksolan, då har man haft tur att bli ihopklumpad med rätt personer. Lucky them.

Nu menar jag inte att jag inte tycker om mina vänner hemifrån. Det gör jag, väldigt mycket. Just för att jag har känt dem så länge, och dom känner mig.



Oh well, nu har jag babblat på allt för länge om allt. Kände bara för att skriva av mig lite.



Nu har jag halsbränna. Igen. Eller fortfarande?



Over and out.