I'm already looking back. I'm already looking around.

Mycket har hänt sedan jag sist skrev.

.Jag var i Eksjö, som var typ hur underbart som helst!
.Jag har börjar universitetet!
.Jag har kommit igång med träningen igen.
.Bokat resa till Paris med bästa bästa kusin Fatima. 20 november åker vi!
Bland...annat...

Mitt liv går på autopilot just nu. Typ. Det har varit så sedan slutet på gymnasiet. Känns det som. Jag är ganska likgiltig. Till allt. Jag har ingen energi att göra det där lilla extra. Det känns helt enkelt inte värt det. Varför vet jag inte, jag borde göra det där lilla extra. Men nej. Det är i alla fall bra att jag har kommit igång med träningen igen. För jag tänker fan inte sitta o va likgiltig OCH fet. Någon måtta får det vara.

Det känns som om alla mina vänner försvinner. Jag har liksom ingen riktigt nära vän längre, som jag kan ringa bara sådär random och gå promenad med. Jo, kanske My. Men vi har inte varit nära vänner så länge, så det känns inte riktigt likadant. No offense till My, hon är underbar, men ibland känner man sig lite ensam. Jag vet att det delvis är mitt eget fel. Jag hör aldrig av mig till folk. Jag tar dom inte för givet, men jag är så jävla dålig på att hålla kontakten. Som sagt, jag är likgiltig och orkar inte göra det där lilla extra. Men så känns det också som att de jag kommer bäst överens med bor långt bort. Sucks. Göteborg och Eksjö, kom närmare!

Usch, nu känns det som jag dissar allt och alla som bor i närheten, men så är det inte. Men det känns som att alla jag har umgåtts med här hemma har jag träffat och blivit vän med för att jag har varit tvungen, mer eller mindre. Man blir ju liksom ihopklumpad med folk av "ens egen sort" i grundskolan och gymnasiet. Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med folk här. Vi är väldigt olika. Sånt märker man efter flera års vänskap. När man inte längre går i samma klass eller skola eller ens umgås i samma umgängeskretser längre, då märker man att man egentligen är ganska olika. Anledningen till att man umgicks i första taget var för att man inte hade något annat val, inte för att man hade liknande intressen eller musiksmak eller åsikter. Eller hur?

Sen finns det ju dom lyckliga få som faktiskt har hittat en riktigt bra vän (eller flera) i grundksolan, då har man haft tur att bli ihopklumpad med rätt personer. Lucky them.

Nu menar jag inte att jag inte tycker om mina vänner hemifrån. Det gör jag, väldigt mycket. Just för att jag har känt dem så länge, och dom känner mig.



Oh well, nu har jag babblat på allt för länge om allt. Kände bara för att skriva av mig lite.



Nu har jag halsbränna. Igen. Eller fortfarande?



Over and out.